Karin Boye: Poesía (Última Thule 26) de Karin Boye
Jag visst gör det ont (Sí, en verdad duele) Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Sí, en verdad duele cuando las flores se abren. ¿Por qué si no habría de dudar la primavera? ¿Por qué todo nuestro cálido anhelo habría de estar atado a la palidez amarga y helada? Envuelto estuvo el capullo todo el invierno. ¿Qué cosa nueva es esta que consume y estalla? Sí, en verdad duele cuando las flores se abren, duele por lo que crece y por lo que se cierra. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla. Sí, es duro cuando las gotas caen. Temblando de miedo penden grávidas, se aferran a la rama, se hinchan, se deslizan, su peso las arrastra hacia abajo, pese a que trepan. Es duro no tener certeza, estar asustado y dividido, es duro sentir la profundidad tirar de ti y llamarte, y no obstante quedarte sentado y no hacer otra cosa que temblar; es duro querer estar en pie y querer caer. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Después, cuando uno se encuentra en lo peor y nada ayuda, los retoños del árbol se abren con júbilo; después, cuando ningún miedo aguanta más, caen reluciendo las gotas de la rama, olvidan que estaban asustadas por lo nuevo, olvidan que sentían miedo antes del viaje; sienten por un segundo su más grande seguridad, descansan en la confianza que crea el mundo. De: För trädets skull (Por el bien del árbol), 1935 + Leer más |